Italian Painter, 1494-1557 Francesco Bacchiacca (1494 - 1557) was a Italian painter of the Renaissance whose work is characteristic of the Florentine Mannerist style. Bacchiacca was born in Borgo San Lorenzo, near Florence. He was also known as Bachiacca or Bacchiacca, Francesco d'Ubertino Verdi or Francesco Ubertini. He initially was a craftsman in an atelier of possibly Pietro Perugino. In 1523, he participated with Franciabigio and Jacopo Pontormo in the decoration of the camera of Giovanni Benintendi. He mainly worked in small cabinet pieces, or designs for tapestries. Sogliani's Deposition, a theme commonly addressed by many Florentine artists, is addressed in a cartoonish form.  Related Paintings of BACCHIACCA :. | The Preaching of Saint John the Baptist | Portrait de jeune femme tenant un chat | Apotheosis of St Ignatius hh | Woman with a Cat | BACICCIO gg |
Related Artists:
Henriette Ronner-Knip
was a Dutch painter. Born Henriëtte Knip in Amsterdam, she moved at a young age to Den Bosch and was until 1850 active in Sint-Michielsgestel and Boxtel. That year she married Feico Ronner and moved to Belgium, first to Brussels and in 1878 to Elsene. She studied with her father, Joseph August Knip. She was best known for her paintings of subjects from nature, especially cats and dogs.
Bernhard Rode
Bernhard Rode (25 July 1725 - died 28 June 1797) was a Prussian artist and engraver well-known for portraying historical scenes and allegorical works. He knew most of the central figures in the Berlin Enlightenment as Friedrich Nicolai and Gotthold Lessing, and the philosophical and political discussions of the Berlin Philosophs informed much of the subject matter of his artistic work. His paintings include several works depicting, in various guises, the King of Prussia Frederick the Great, who ruled the Prussia during much of Rode's lifetime. Rode was director of the Berlin Academy of the Arts from 1783 until his death in 1797. Rode was the son of a goldsmith Christian Bernhard Rode and his wife, Anna Sophie. The copper engraver Johann Heinrich Rode and the sculptor Philipp Rode were his brothers. He received his earliest artistic training from his father and his earliest training in drawing from a painter, N. Meller. His four-year education at the studio of the court painter Antoine Pesne, an influential painter in Berlin and Brandenburg, was important to his professional development. During his apprenticeship, he learned to paint portraits. In 1748, Rode began a study trip of several years. He spent 18 months in the studio of Jean Restout and Charles Andre van Loo (sometimes known as Carle van Loo or Vanloo). He became acquainted with Jean-Baptiste Deshayes and developed his talent and interest in the medium of history painting. In Venice and Rome, he studied the old masters. In 1755 or 1756, he returned to Berlin, and he married Sophie Luise, but the earliest years of their marriage remained childless.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.